Jag har alltid varit en tjockis. Så länge jag kan minnas har människor runt mig påtalat att jag inte borde äta ditten eller datten, att jag borde röra mig mer och att jag väger för mycket. Problemet är väl att när man är 10 eller 11 år gammal och din bästa väninnas mamma säger ?Du väger ju lika mycket som min moster!? så blir du inte peppad att äta mindre. Du går istället hem och äter lite av det överblivna lördagsgodiset, kryper ner under täcket med en bok och försöker tänka på något annat.

Jag vill inte påstå att jag har blivit mobbad. Absolut inte! Jag har alltid haft vänner och alltid varit med på roliga saker. Men jag var alltid den som inte hittade en kille, alltid den som stod bredvid när de andra dansade tryckare osv. Och jag viste ju att det berodde på att jag var så tjock. Och så försökte jag göra mig av med vikten. Under en period sprang jag 5 kilometer varje morgon. Det gick bra ända tills mina föräldrar blandade sig i, vilket inte alls är kul för en tonåring. Så istället började jag läsa bantningstips och försökte följa dem. Men det var nästan omöjligt eftersom jag inte kunde påverka hushållets kost nämnvärt.

När jag flyttade hemifrån blev jag en jojo-bantare. Har testat det mesta. Ätit bara ägg, bananer eller soppa, svultit mig på ett minimalt kaloriintag eller livnärt mig på pulver. Resutlatet har alltid varit det samma. En kort period har jag kunnat gå ner i vikt men snart har jag vairt tillbaka i gamla mönster.

Första gången jag hörde om Low Carb tyckte jag att det lät spännande. Läste i en skvallerspalt att Oprah åt sås och kött men skippade potatisen. Det lät ju trevligt eftersom jag kan leva utan potatis. Men det föll i glömska tills jag en dag hittade en tidning hos en väninna. Den beskrev Atkins-dieten och gav förslag på en veckas kost. Jag provade.

Efter två månader med Atkins hade jag gått ner 7 kilo. Jag var supernöjd och stolt! Min trötthet upphörde helt och hade nästan aldrig migrän längre. Då upptäckte jag att jag var gravid och fick rådet att äta ?normalt?. Vist var det fint att säga så till en överviktig som inte vet vad normalt är när det gäller mat.

Nu är min bebis 8 månader gammal och vi börjar få ordning på livet som småbarnsföräldrar. Det har varit en jobbig tid och jag har så klart gått upp mina kilon igen eftersom mitt sätt att hantera problem alltid varit att äta. Idag vet jag vad som händer om jag ändrar min kost och det är precis det jag tänker göra. Atkins kommer jag inte att följa eftersom det gav alldeles för lite valfrihet. Däremot låter GI som ett lockande alternativ. Så mellan dessa två är nog var jag kommer att placera mig och mitt LCHF-liv.