Det godaste just nu är aplsiner. JAg skulle kunna äta dem till allt tror jag.
Just nu är de dessutom så fina. Stora saftiga apelsiner med få kärnor.
Jag är lyrisk. Och det finns redan fläckar i bken eftersom jag åt dagens frukt samtidigt som ajg pluggade idag.
Men men, bättre det än chokladfläckar.

Det är också ganska konstigt. När jag hade bestämt mig för att inte äta godis var det en kamp.
Maken hade godis hemma och det fanns glass i frysen. Ja och kakor så klart.
Men jag höll ut och höll ut och höll ut. Käkade nötter och bär. Svor lite i smyg och sniffade i chokladpaketen när jag höll på att bli galen. Och nu...

jag behöver inte äta godis. Det går att leva utan. Det går att fungera som en helt normal människa utan att få snaska framför TVn. Det tog en vecka att sluta tänka på godis hela tiden. Haha, vilken drog det är. Det tog en vecka till att faktiskt inte bry sig om att andra äter det.

Tjohoo. Det trodde jag aldrig.

Igår var det kalasdags och jag berättade för hela gänget  att jag har lagt om mina matvanor.
Det orsakade så klart viss panik eftersom det bjöds på vitt bröd, kakor och tårta. Jag höll mig dock till lite ost och kaffe. Det gick fint. Och kaffe utan socker eller sötningsmedel är  faktiskt
gott.

Däremot fick jag en förfrågan kring hur jag tänker när jag lägger upp min måltider. Jag försökte förstå frågan och lovade att ge ett svar här.

Jag tänker inte annorlunda på middagsmaten än vad jag gjorde tidigare. Jag lagar det jag och familjen tycker om men ändrar så att det passar mig. Som tillexempel fredagens stekta sej. Istälet för att vända den i vetemjöl vände jag den i lite, dock mindre, dinkel. Stekte som vanligt. Jag serverade med räkröra men skulle likagärna haft remouladsås. Till maken kokte jag potatis och till mig broccoli. INte konstigare än så.

Idag ska vi åka och handla. Det betyder att jag har gjort upp en matlista om två veckor.  Även om rätterna förändras efter säsong, tid och smak så är den inte mycket annorlunda än tidigare. Jag lagar samma mat men byter ut det jag inte äter mot annat. Potatis blir ersatt med broccoli eller blomkål. Pastasåser äter jag med wokgrönsaker eller kanske lite majs och ris på samma sätt.

Till varje måltid finns det alltid färska grönsaker. Jag brukar göra en stor vitkålsallad med vinägerderessing ooch örter. Den klarar sig i kylen i flera dagar och det är alltså bara att ta fram skålen när det är dags att äta. Och så kompleterar jag det med vad jag är sugen på och det som finns hemma.

När det är dags för mat ställer jag fram tallrikar på diskbänken och lägger upp där innan servering. Ser till att hälften av tallriken fyllsmed de färska grönsakerna. En fjädedel med varma grönsaker och en fjärdedel med proteiner. Eftersom jag plannerar så här är det inte så svårt att få i sig rätt mängd och rätt sorter även om latheten ibland gör sig påmind och jag får ta mig i kragen för att lyckas komma vidare.

Än så länge fungerar det.

Jag har alltid varit en tjockis. Så länge jag kan minnas har människor runt mig påtalat att jag inte borde äta ditten eller datten, att jag borde röra mig mer och att jag väger för mycket. Problemet är väl att när man är 10 eller 11 år gammal och din bästa väninnas mamma säger ?Du väger ju lika mycket som min moster!? så blir du inte peppad att äta mindre. Du går istället hem och äter lite av det överblivna lördagsgodiset, kryper ner under täcket med en bok och försöker tänka på något annat.

Jag vill inte påstå att jag har blivit mobbad. Absolut inte! Jag har alltid haft vänner och alltid varit med på roliga saker. Men jag var alltid den som inte hittade en kille, alltid den som stod bredvid när de andra dansade tryckare osv. Och jag viste ju att det berodde på att jag var så tjock. Och så försökte jag göra mig av med vikten. Under en period sprang jag 5 kilometer varje morgon. Det gick bra ända tills mina föräldrar blandade sig i, vilket inte alls är kul för en tonåring. Så istället började jag läsa bantningstips och försökte följa dem. Men det var nästan omöjligt eftersom jag inte kunde påverka hushållets kost nämnvärt.

När jag flyttade hemifrån blev jag en jojo-bantare. Har testat det mesta. Ätit bara ägg, bananer eller soppa, svultit mig på ett minimalt kaloriintag eller livnärt mig på pulver. Resutlatet har alltid varit det samma. En kort period har jag kunnat gå ner i vikt men snart har jag vairt tillbaka i gamla mönster.

Första gången jag hörde om Low Carb tyckte jag att det lät spännande. Läste i en skvallerspalt att Oprah åt sås och kött men skippade potatisen. Det lät ju trevligt eftersom jag kan leva utan potatis. Men det föll i glömska tills jag en dag hittade en tidning hos en väninna. Den beskrev Atkins-dieten och gav förslag på en veckas kost. Jag provade.

 

Efter två månader med Atkins hade jag gått ner 7 kilo. Jag var supernöjd och stolt! Min trötthet upphörde helt och hade nästan aldrig migrän längre. Då upptäckte jag att jag var gravid och fick rådet att äta ?normalt?. Vist var det fint att säga så till en överviktig som inte vet vad normalt är när det gäller mat.

Nu är min bebis 8 månader gammal och vi börjar få ordning på livet som småbarnsföräldrar. Det har varit en jobbig tid och jag har så klart gått upp mina kilon igen eftersom mitt sätt att hantera problem alltid varit att äta. Idag vet jag vad som händer om jag ändrar min kost och det är precis det jag tänker göra. Atkins kommer jag inte att följa eftersom det gav alldeles för lite valfrihet. Däremot låter GI som ett lockande alternativ. Så mellan dessa två är nog var jag kommer att placera mig och mitt LCHF-liv.